Snälla släpp mig fri
Jag vaknar mitt i natten känner känslan som igår som fick mig falla ner på knän och be en bön att mina sår
ska läkas med åren, att det finns något mer. Jag vill tro att det finns änglar, som ser och tittar ner.
Hoppet håller mig vid liv, men jag vet inte hur länge. Men det känns som livet går ifrån det sämre till bättre.
Så jobbigt att beskriva, glad men deppig ändå. Jag ser ljust på min framtid, vi får se hur det går.
Men hur ska jag klara av ett liv som jag tvekar på?
Svaren finns där framme men vet inte om jag vågar, så jag tar ett steg åt sidan, låter vägen gå utan mig.
Kanske fortsätter någon gång, men jag vill inte gå den själv.
Har blivit sårad gång på gång men rest mig upp igen men denna gången går det inte, ge mig din hjälp!
Jag kryper långsamt framåt, vad är det som faller ner? Är den änglarna som kommer, ska dom göra mig hel?
Det går inte att förklara känslor sitter för djupt så klart att livet går vidare, frågan är hur?!
Jag har klättrat ifrån botten men det känns som jag är kvar på samma plats som förut allt är precis som det var.
Jag vill inte inse sanningen, ljuger för mitt inre, nu när ångesten förvandlats till mitt sjätte sinne.
Det finns inget slut. Hjärtat slutar snart att blöda. Varje gång jag ser i spegeln ser jag ögon som är röda.
Fyllda utav tårar, sår på mina kinder, jag vill ha en rak väg, jag klarar inte flera hinder!
Dom säger allt ordnar sig, "vi tror på dig", men saken är den, man måste tro på sig själv.
ska läkas med åren, att det finns något mer. Jag vill tro att det finns änglar, som ser och tittar ner.
Hoppet håller mig vid liv, men jag vet inte hur länge. Men det känns som livet går ifrån det sämre till bättre.
Så jobbigt att beskriva, glad men deppig ändå. Jag ser ljust på min framtid, vi får se hur det går.
Men hur ska jag klara av ett liv som jag tvekar på?
Svaren finns där framme men vet inte om jag vågar, så jag tar ett steg åt sidan, låter vägen gå utan mig.
Kanske fortsätter någon gång, men jag vill inte gå den själv.
Har blivit sårad gång på gång men rest mig upp igen men denna gången går det inte, ge mig din hjälp!
Jag kryper långsamt framåt, vad är det som faller ner? Är den änglarna som kommer, ska dom göra mig hel?
Det går inte att förklara känslor sitter för djupt så klart att livet går vidare, frågan är hur?!
Jag har klättrat ifrån botten men det känns som jag är kvar på samma plats som förut allt är precis som det var.
Jag vill inte inse sanningen, ljuger för mitt inre, nu när ångesten förvandlats till mitt sjätte sinne.
Det finns inget slut. Hjärtat slutar snart att blöda. Varje gång jag ser i spegeln ser jag ögon som är röda.
Fyllda utav tårar, sår på mina kinder, jag vill ha en rak väg, jag klarar inte flera hinder!
Dom säger allt ordnar sig, "vi tror på dig", men saken är den, man måste tro på sig själv.
10 saker jag vill ha
1. Körkort
2. Bil, gärna en Saab 9-5 Sedan Aero Turbo4 (220) XWD Man
3. Häst, gärna islandshäst
4. Valp
5. Ett jobb, alternativt fast inkomst
6. Vänner
7. Pojkvän
8. Resa utomland, eller varför inte flera?
9. Egen lägenhet, gärna utomlands
10. En svart Iphone 4
2. Bil, gärna en Saab 9-5 Sedan Aero Turbo4 (220) XWD Man
3. Häst, gärna islandshäst
4. Valp
5. Ett jobb, alternativt fast inkomst
6. Vänner
7. Pojkvän
8. Resa utomland, eller varför inte flera?
9. Egen lägenhet, gärna utomlands
10. En svart Iphone 4
20 sanningar om mig
Intresseklubben antecknar från och med nu!
1. Jag har gått på BUP (barn- och ungdomspsykiatri)
2. Jag har ätit antidepressivmedicin
3. Jag har varit på de flesta sjukhusen i Sverige
4. Jag har panikångest och får attacker vid folkmassor
5. Jag har brutit armen, knät (spricka) och fått hjärnskakning
6. Jag har försökt ta mitt liv, därav hamnade jag på BUP
7. Jag äter tabletter för acne och hudproblem
8. Jag är pollenallergiker, allergisk mot kvalster och damm
9. Jag har ridit sen jag var 4 år
10. Jag är träningsnarkoman
11. Jag är vegeterian men hade tänkt börja äta kött igen
12. Jag får alltid solexem på sommaren
13. Jag har varit mobbad från åk 6-8 (9)
14. Jag har fått 6 st IG-varningar i högstadiet
15. Jag har grova humörsvängningar
16. Jag blev klassetta i Gymnasiet
17. Jag har svårt för att sitta still, koncentrationsproblem
18. Jag har ätstörningar till och från, är underviktig
19. Jag har svårt för att prata med folk om personliga saker, lika så att berätta då jag är ledsen
20. Jag skriver dagbok för att dokumentera mitt liv
1. Jag har gått på BUP (barn- och ungdomspsykiatri)
2. Jag har ätit antidepressivmedicin
3. Jag har varit på de flesta sjukhusen i Sverige
4. Jag har panikångest och får attacker vid folkmassor
5. Jag har brutit armen, knät (spricka) och fått hjärnskakning
6. Jag har försökt ta mitt liv, därav hamnade jag på BUP
7. Jag äter tabletter för acne och hudproblem
8. Jag är pollenallergiker, allergisk mot kvalster och damm
9. Jag har ridit sen jag var 4 år
10. Jag är träningsnarkoman
11. Jag är vegeterian men hade tänkt börja äta kött igen
12. Jag får alltid solexem på sommaren
13. Jag har varit mobbad från åk 6-8 (9)
14. Jag har fått 6 st IG-varningar i högstadiet
15. Jag har grova humörsvängningar
16. Jag blev klassetta i Gymnasiet
17. Jag har svårt för att sitta still, koncentrationsproblem
18. Jag har ätstörningar till och från, är underviktig
19. Jag har svårt för att prata med folk om personliga saker, lika så att berätta då jag är ledsen
20. Jag skriver dagbok för att dokumentera mitt liv
Top notch
Yeah yeah back to basic then!
Hehe imorgon äre dags för arbetsförmedlingen, alla viktiga papper är upphittade förutom ett!
Mitt j*vla anställningsbevis från Gondolen. SUG!
Trött på allt just nu, vill bara vara ledig ett tag till, resten av året typ! Men den som inget jobb har får inte heller några pengar!
GAYYYYYY
Åh vad jag svamlar... vet inte ens vad jag skulle uppdatera om. Äh skriver i min dagbok istället
PUSS OCH KRAAAAAAAAAAAAAAM
Hehe imorgon äre dags för arbetsförmedlingen, alla viktiga papper är upphittade förutom ett!
Mitt j*vla anställningsbevis från Gondolen. SUG!
Trött på allt just nu, vill bara vara ledig ett tag till, resten av året typ! Men den som inget jobb har får inte heller några pengar!
GAYYYYYY
Åh vad jag svamlar... vet inte ens vad jag skulle uppdatera om. Äh skriver i min dagbok istället
PUSS OCH KRAAAAAAAAAAAAAAM
Ljug aldrig för dig själv
Känns som att jag ljuger för mig själv.
Jag säger att jag är glad att jag inte längre har kvar Alex men i själva verket är jag jätte ledsen, tom och ensam.
Och det gör ännu ondare när det man planerat inte blir av, speciellt när man har en sån saknad i kroppen.
Jag försöker le och få mig att inse att det här nog är det bästa för oss båda, men det klickar inte med det jag själv känner. Liksom det enda jag vill är att vara hans igen, kunna umgås och skratta som förut.
Jag tror inte att vänskap kommer funka med tanke på allt man är van med att göra så då finns det bara en väg och det är att glömma allt, glömma oss, glömma honom. Men hur lätt är det liksom?
Jag vill inte glömma honom men jag kan inte heller få honom tillbaka.
SUG!
Drar väl hemifrån i min ensamhet och roar mig på bästa sätt.
Vill åka och kolla bio men har ingen att gå med och att gå ensam är att utesluta helt - ser ju fan ut som ett retard då!
och att sitta hemma och vara ledsen funkar ju inte, allt blir bara ännu värre utav det.
Men om jag nu åker iväg själv då kommer liksom frågan: vart ska man och vad ska man göra?!
SKIT LIV!
Jag säger att jag är glad att jag inte längre har kvar Alex men i själva verket är jag jätte ledsen, tom och ensam.
Och det gör ännu ondare när det man planerat inte blir av, speciellt när man har en sån saknad i kroppen.
Jag försöker le och få mig att inse att det här nog är det bästa för oss båda, men det klickar inte med det jag själv känner. Liksom det enda jag vill är att vara hans igen, kunna umgås och skratta som förut.
Jag tror inte att vänskap kommer funka med tanke på allt man är van med att göra så då finns det bara en väg och det är att glömma allt, glömma oss, glömma honom. Men hur lätt är det liksom?
Jag vill inte glömma honom men jag kan inte heller få honom tillbaka.
SUG!
Drar väl hemifrån i min ensamhet och roar mig på bästa sätt.
Vill åka och kolla bio men har ingen att gå med och att gå ensam är att utesluta helt - ser ju fan ut som ett retard då!
och att sitta hemma och vara ledsen funkar ju inte, allt blir bara ännu värre utav det.
Men om jag nu åker iväg själv då kommer liksom frågan: vart ska man och vad ska man göra?!
SKIT LIV!
On my way up again
Jäklar vilken sjuhelsikes dröm.
Jag hatar att drömma om saker man inte längre har kvar eftersom att då kommer all saknad tillbaka och hela kroppen skriker efter det som varit. Just i natt var en sådan drömmarnatt!
Vaknar upp och tror att allt är som förut men när jag väl vaknat helt ordentligt till liv inser jag att ingenting alls är som det brukar.
Att drömma är visserligen bra för då kan man bearbeta sina känslor och sin inre kraft, men.. ja det finns alltid ett men, man kommer ju aldrig någonsin få uppleva det som varit ändå så vad spelar det då för roll att drömma om det som varit?
Nåväl, nu har det gått åtta dagar sen jag fick en sänka i mitt liv men jag känner att hela jag är påväg upp.
Redan vid den fjärde dagen började allt kännas helt okej, den värsta smärtan hade lyckats försvinna och efter det har allt bara fortsatt åt rätt håll. Visserligen är det jobbigt på kvällen då jag lägger mig i sängen där han en gång legat och börjar tänka. Ja, jag tänker väldigt mycket när jag börjar slappna av!
Men efter allt mer då dagarna går börjar allt kännas som vanligt igen, att jag inte behöver låtsas vara glad när jag i själva verket är ledsen, lugn när jag egentligen är stressat och positiv när allt känns så negativt.
Dessutom får jag dubbelt med tid för mig själv nu också, hinner ta hand om mitt liv, mina svagheter och min styrka. Jag hinner med att träffa min älskade vän Nathali och göra allt det där som vi brukade göra vilket känns så himla toppen bra!
Men hela livet handlar om att klättra, kämpa och slåss för sig själv och jag tror nu att jag har hittat vägen som tar mig dit jag vill!
Jag hatar att drömma om saker man inte längre har kvar eftersom att då kommer all saknad tillbaka och hela kroppen skriker efter det som varit. Just i natt var en sådan drömmarnatt!
Vaknar upp och tror att allt är som förut men när jag väl vaknat helt ordentligt till liv inser jag att ingenting alls är som det brukar.
Att drömma är visserligen bra för då kan man bearbeta sina känslor och sin inre kraft, men.. ja det finns alltid ett men, man kommer ju aldrig någonsin få uppleva det som varit ändå så vad spelar det då för roll att drömma om det som varit?
Nåväl, nu har det gått åtta dagar sen jag fick en sänka i mitt liv men jag känner att hela jag är påväg upp.
Redan vid den fjärde dagen började allt kännas helt okej, den värsta smärtan hade lyckats försvinna och efter det har allt bara fortsatt åt rätt håll. Visserligen är det jobbigt på kvällen då jag lägger mig i sängen där han en gång legat och börjar tänka. Ja, jag tänker väldigt mycket när jag börjar slappna av!
Men efter allt mer då dagarna går börjar allt kännas som vanligt igen, att jag inte behöver låtsas vara glad när jag i själva verket är ledsen, lugn när jag egentligen är stressat och positiv när allt känns så negativt.
Dessutom får jag dubbelt med tid för mig själv nu också, hinner ta hand om mitt liv, mina svagheter och min styrka. Jag hinner med att träffa min älskade vän Nathali och göra allt det där som vi brukade göra vilket känns så himla toppen bra!
Men hela livet handlar om att klättra, kämpa och slåss för sig själv och jag tror nu att jag har hittat vägen som tar mig dit jag vill!
Bra liv
WIIIE, första dagen utan en enda tanke på A!
Känns hel skönt att inte ens tänka på att skicka iväg ett litet "hej"-sms utan bara helt släppt tanken på honom.
Snart måste jag ta bort färgen från mina naglar då de börjar kännas för långa och för sliskiga (hållt på i rabatten en hel jävla dag!)
Sen efter det vettefan vad som händer, ingenting som vanligt I guess. HEHE
Nåja, tänkte bara uppdatera mig lite hastigt och visa att jag lever och inte gått ner i en depression.
Men nu drar jag vidare och roar mig med naglarna. Pussheeeeeej <3
Känns hel skönt att inte ens tänka på att skicka iväg ett litet "hej"-sms utan bara helt släppt tanken på honom.
Snart måste jag ta bort färgen från mina naglar då de börjar kännas för långa och för sliskiga (hållt på i rabatten en hel jävla dag!)
Sen efter det vettefan vad som händer, ingenting som vanligt I guess. HEHE
Nåja, tänkte bara uppdatera mig lite hastigt och visa att jag lever och inte gått ner i en depression.
Men nu drar jag vidare och roar mig med naglarna. Pussheeeeeej <3
This is what I'm made of!
Hehe, livet höll på att brista igen men tack vare att du inte svarade på mitt sms så drunknade jag aldrig, hann inte ens tänka tanken. Visst jag var ledsen, det var jag - till max!
Den där jävla riskettan var fan inte bra för mig, hann tänka alldeles för mycket. Hann fan börja sakna dina sms! WOOOPS!
Men livet blir verkligen bättre utan dig i det! Visst jag skulle aldrig säga nej till en vänskap med dig, för det vill jag liksom. Men jag känner mig så galet snygg utan dig vid min sida! Helt galet vad folk kollar med en intresserad blick. IM IN LOVE!
Hehe, glad är jag nu iaf. Gjord av gladhet och ett megaleende på läpparna. TJOHO!
Den där jävla riskettan var fan inte bra för mig, hann tänka alldeles för mycket. Hann fan börja sakna dina sms! WOOOPS!
Men livet blir verkligen bättre utan dig i det! Visst jag skulle aldrig säga nej till en vänskap med dig, för det vill jag liksom. Men jag känner mig så galet snygg utan dig vid min sida! Helt galet vad folk kollar med en intresserad blick. IM IN LOVE!
Hehe, glad är jag nu iaf. Gjord av gladhet och ett megaleende på läpparna. TJOHO!
Mardröm
Jag vet inte alls hur jag mår längre. Igår tog hela mitt liv slut!
Alex valde att lämna mig för gott. Nu har jag ingen att tröstas av, ingen att krama om och säga "jag älskar dig" till, ingen att ringa på nätterna innan jag ska sova, ingen att åka till när allt känns skit!
Jag har inte ens nån som heter Älskling på min mobil och bara det gör så förbannat ont!
Allt hände för ett dygn sen, jag åkte till honom trots att han inte ville träffa mig - han skulle ringt mig på kvällen.
Jag träffade hans mamma, min mamma var också med. Vi pratade lite och Alex hade berättat att jag smsade och ringde alldeles för mycket, att hans kompis hade blivit sur på mig för att jag hört av mig till honom bara för att prata med Alex. Vad skulle jag gjort, Alex mobil var avstängd och jag var så orolig!
Nåväl, vi kom dit och Alex hade precis hoppat in i duschen. 5 minuter senare var han klar, han drog upp på sitt rum och hans mamma bad mig följa med dit upp för att prata med honom, och kanske reda ut ett och annat.
Det började bra, sen helt plötsligt säger han att vi aldrig skulle funka. Mina tårar kom direkt.
Visste inte vad jag skulle ta mig till, ville bara ta tag i honom och kyssa honom, bli omhållen och kramad men ingenting, ingenting gick att göra. Allt var som borta för honom, inget gick att ta tag i.
Det var då det var dags att åka hem, jag gick ner till mamma och Katarina som satt och pratade. Dom frågade hur det gick men förstod ganska snabbt. Alex hade lämnat mig!
Vi åkte hem. Tårarna slutade aldrig rinna. Timmarna gick och natten kröp sig på.
Jag trodde det var en mardröm som jag snart skulle vakna upp ur men så var inte fallet, detta var verkligheten.
Mamma var tvungen att sova bredvid mig hela natten, jag bad henne stanna hemma med mig istället för att åka till jobbet.
En ny dag började och tårarna var fortfarande inte slut.
Allting är som borta, trots att jag kan be om att du tar mig tillbaka - men det är bara en önskan!
Trots bråken, att jag hörde av mig för ofta, att jag ringde dina kompisar för att få tag på dig så älskade jag dig ändå. Du var verkligen toppen, underbar och fin. Du fanns där när jag behövde dig.
Hoppas det nån gång blir du och jag igen, jag finns här och väntar på dig <3
Alex valde att lämna mig för gott. Nu har jag ingen att tröstas av, ingen att krama om och säga "jag älskar dig" till, ingen att ringa på nätterna innan jag ska sova, ingen att åka till när allt känns skit!
Jag har inte ens nån som heter Älskling på min mobil och bara det gör så förbannat ont!
Allt hände för ett dygn sen, jag åkte till honom trots att han inte ville träffa mig - han skulle ringt mig på kvällen.
Jag träffade hans mamma, min mamma var också med. Vi pratade lite och Alex hade berättat att jag smsade och ringde alldeles för mycket, att hans kompis hade blivit sur på mig för att jag hört av mig till honom bara för att prata med Alex. Vad skulle jag gjort, Alex mobil var avstängd och jag var så orolig!
Nåväl, vi kom dit och Alex hade precis hoppat in i duschen. 5 minuter senare var han klar, han drog upp på sitt rum och hans mamma bad mig följa med dit upp för att prata med honom, och kanske reda ut ett och annat.
Det började bra, sen helt plötsligt säger han att vi aldrig skulle funka. Mina tårar kom direkt.
Visste inte vad jag skulle ta mig till, ville bara ta tag i honom och kyssa honom, bli omhållen och kramad men ingenting, ingenting gick att göra. Allt var som borta för honom, inget gick att ta tag i.
Det var då det var dags att åka hem, jag gick ner till mamma och Katarina som satt och pratade. Dom frågade hur det gick men förstod ganska snabbt. Alex hade lämnat mig!
Vi åkte hem. Tårarna slutade aldrig rinna. Timmarna gick och natten kröp sig på.
Jag trodde det var en mardröm som jag snart skulle vakna upp ur men så var inte fallet, detta var verkligheten.
Mamma var tvungen att sova bredvid mig hela natten, jag bad henne stanna hemma med mig istället för att åka till jobbet.
En ny dag började och tårarna var fortfarande inte slut.
Allting är som borta, trots att jag kan be om att du tar mig tillbaka - men det är bara en önskan!
Trots bråken, att jag hörde av mig för ofta, att jag ringde dina kompisar för att få tag på dig så älskade jag dig ändå. Du var verkligen toppen, underbar och fin. Du fanns där när jag behövde dig.
Hoppas det nån gång blir du och jag igen, jag finns här och väntar på dig <3
överkörd
Jag vet inte var jag ska börja eller ens vart jag ska sluta!
Allt känns så hopplöst, vet inte vad som kan få mig att le igen.
Att lämna personen som betydde allra mest för mig är fan komplicerat.
2 år, 2 månader och 20 dagar hann gå innan allt blev grått och trist och nu ligger jag här, helt ensam i min säng. Kollar på gamla bilder, då man var glad, på oss två! På bilderna från Öland, då allt hade en mening, där allt var perfekt.
Men allt det goda har väl ett slut som vanligt, och vårat slut var nu.
Jag önskar att jag vaknat upp och inte känt mig så förtvivlad, att jag sluppit dessa tårar för att veta att allt är under kontroll, att allt kommer bli bra till slut. Men nej, allt är slut. Alla känslor ska få rinna av, all energi ska läggas på annat, all kraft ska jag spara. Hur det ska bli i framtiden är en jävligt bra fråga, men en dag blir det nog som man tänkt sig - det kommer bara ta ett tag!
Jag älskar dig
Allt känns så hopplöst, vet inte vad som kan få mig att le igen.
Att lämna personen som betydde allra mest för mig är fan komplicerat.
2 år, 2 månader och 20 dagar hann gå innan allt blev grått och trist och nu ligger jag här, helt ensam i min säng. Kollar på gamla bilder, då man var glad, på oss två! På bilderna från Öland, då allt hade en mening, där allt var perfekt.
Men allt det goda har väl ett slut som vanligt, och vårat slut var nu.
Jag önskar att jag vaknat upp och inte känt mig så förtvivlad, att jag sluppit dessa tårar för att veta att allt är under kontroll, att allt kommer bli bra till slut. Men nej, allt är slut. Alla känslor ska få rinna av, all energi ska läggas på annat, all kraft ska jag spara. Hur det ska bli i framtiden är en jävligt bra fråga, men en dag blir det nog som man tänkt sig - det kommer bara ta ett tag!
Jag älskar dig
