annamatildas

Känns som att jag ljuger för mig själv.
Jag säger att jag är glad att jag inte längre har kvar Alex men i själva verket är jag jätte ledsen, tom och ensam.
Och det gör ännu ondare när det man planerat inte blir av, speciellt när man har en sån saknad i kroppen.

Jag försöker le och få mig att inse att det här nog är det bästa för oss båda, men det klickar inte med det jag själv känner. Liksom det enda jag vill är att vara hans igen, kunna umgås och skratta som förut.
Jag tror inte att vänskap kommer funka med tanke på allt man är van med att göra så då finns det bara en väg och det är att glömma allt, glömma oss, glömma honom. Men hur lätt är det liksom?
Jag vill inte glömma honom men jag kan inte heller få honom tillbaka.
SUG!

Drar väl hemifrån i min ensamhet och roar mig på bästa sätt.
Vill åka och kolla bio men har ingen att gå med och att gå ensam är att utesluta helt - ser ju fan ut som ett retard då!
och att sitta hemma och vara ledsen funkar ju inte, allt blir bara ännu värre utav det.
Men om jag nu åker iväg själv då kommer liksom frågan: vart ska man och vad ska man göra?!

SKIT LIV!