annamatildas

Jag vaknar mitt i natten känner känslan som igår som fick mig falla ner på knän och be en bön att mina sår
ska läkas med åren, att det finns något mer. Jag vill tro att det finns änglar, som ser och tittar ner.
Hoppet håller mig vid liv, men jag vet inte hur länge. Men det känns som livet går ifrån det sämre till bättre.
Så jobbigt att beskriva, glad men deppig ändå. Jag ser ljust på min framtid, vi får se hur det går.
Men hur ska jag klara av ett liv som jag tvekar på?
Svaren finns där framme men vet inte om jag vågar, så jag tar ett steg åt sidan, låter vägen gå utan mig.
Kanske fortsätter någon gång, men jag vill inte gå den själv.

Har blivit sårad gång på gång men rest mig upp igen men denna gången går det inte, ge mig din hjälp!
Jag kryper långsamt framåt, vad är det som faller ner? Är den änglarna som kommer, ska dom göra mig hel?

Det går inte att förklara känslor sitter för djupt så klart att livet går vidare, frågan är hur?!
Jag har klättrat ifrån botten men det känns som jag är kvar på samma plats som förut allt är precis som det var.
Jag vill inte inse sanningen, ljuger för mitt inre, nu när ångesten förvandlats till mitt sjätte sinne.

Det finns inget slut. Hjärtat slutar snart att blöda. Varje gång jag ser i spegeln ser jag ögon som är röda.
Fyllda utav tårar, sår på mina kinder, jag vill ha en rak väg, jag klarar inte flera hinder!
Dom säger allt ordnar sig, "vi tror på dig", men saken är den, man måste tro på sig själv.