annamatildas

Jäklar vilken sjuhelsikes dröm.
Jag hatar att drömma om saker man inte längre har kvar eftersom att då kommer all saknad tillbaka och hela kroppen skriker efter det som varit. Just i natt var en sådan drömmarnatt!
Vaknar upp och tror att allt är som förut men när jag väl vaknat helt ordentligt till liv inser jag att ingenting alls är som det brukar.
Att drömma är visserligen bra för då kan man bearbeta sina känslor och sin inre kraft, men.. ja det finns alltid ett men, man kommer ju aldrig någonsin få uppleva det som varit ändå så vad spelar det då för roll att drömma om det som varit?

Nåväl, nu har det gått åtta dagar sen jag fick en sänka i mitt liv men jag känner att hela jag är påväg upp.
Redan vid den fjärde dagen började allt kännas helt okej, den värsta smärtan hade lyckats försvinna och efter det har allt bara fortsatt åt rätt håll. Visserligen är det jobbigt på kvällen då jag lägger mig i sängen där han en gång legat och börjar tänka. Ja, jag tänker väldigt mycket när jag börjar slappna av!
Men efter allt mer då dagarna går börjar allt kännas som vanligt igen, att jag inte behöver låtsas vara glad när jag i själva verket är ledsen, lugn när jag egentligen är stressat och positiv när allt känns så negativt.
Dessutom får jag dubbelt med tid för mig själv nu också, hinner ta hand om mitt liv, mina svagheter och min styrka. Jag hinner med att träffa min älskade vän Nathali och göra allt det där som vi brukade göra vilket känns så himla toppen bra!

Men hela livet handlar om att klättra, kämpa och slåss för sig själv och jag tror nu att jag har hittat vägen som tar mig dit jag vill!