Vad gör man?
Mår knas.
Enda sedan Alex lämnade mig har allt blivit upp och ner.
Jag försöker göra allt för att det inte ska göra så ont, men saknaden gör så att hela min kropp värker.
Jag försöker träna ut allt det som gör ont men det räcker bara några timmar sen kommer tankarna tillbaka, jag vill inte gråta!
Ibland vill jag bara lägga mig ner och dö, må dåligt. Jag vill ha någon att prata med, men ingen lyssnar förutom han - men med Alex går det inte att prata om just det här för det är ju liksom slut.
5 månader har snart gått och han vet fortfarande inte hur han vill göra.
På ett sätt känns det bra - att jag liksom vet att han dels vill ha mig men ändå inte, att det är delade känslor där.
Skulle jag bara få en chans skulle jag göra allt för att det skulle bli bra genom att sluta vara så himla orolig, känslig och nervös - men jag vet inte om jag får den chansen igen. Jag sumpade den bara för att jag var så rädd, rädd att mista honom (vilket jag sedan gjorde..)
Hade han inte betytt världen för mig hade jag glömt honom för länge sen, men nu har det liksom gått 5 månader och jag älskar honom lika mycket som jag gjorde när jag träffade honom. Kanske ska man bara sluta ses, låta honom tänka över vad han vill och kanske sakna mig, för nu när vi träffas så ofta blir det liksom inte speciellt - han hinner inte sakna mig och jag dör eftersom att jag inte får reda på hur det är han vill ha det.
Only time will tell.
Tänker försvinna ett tag, fan att jag inte har egen bil och mycket pengar på kontot för i sånna fall hade jag åkt upp till norrland och varit med släkten ett tag, renat sinnet lite och försökt må bra.
Men hur som helst, jag kommer nog inte få vara med alex på ett tag eftersom att det är äckelveckan nästa vecka och då är det aldrig kul att vara med mig, inte enligt honom (verkar inte som det iaf)
Så två veckor, sen kanske han vet.
Förlåt för att jag är så dålig
Enda sedan Alex lämnade mig har allt blivit upp och ner.
Jag försöker göra allt för att det inte ska göra så ont, men saknaden gör så att hela min kropp värker.
Jag försöker träna ut allt det som gör ont men det räcker bara några timmar sen kommer tankarna tillbaka, jag vill inte gråta!
Ibland vill jag bara lägga mig ner och dö, må dåligt. Jag vill ha någon att prata med, men ingen lyssnar förutom han - men med Alex går det inte att prata om just det här för det är ju liksom slut.
5 månader har snart gått och han vet fortfarande inte hur han vill göra.
På ett sätt känns det bra - att jag liksom vet att han dels vill ha mig men ändå inte, att det är delade känslor där.
Skulle jag bara få en chans skulle jag göra allt för att det skulle bli bra genom att sluta vara så himla orolig, känslig och nervös - men jag vet inte om jag får den chansen igen. Jag sumpade den bara för att jag var så rädd, rädd att mista honom (vilket jag sedan gjorde..)
Hade han inte betytt världen för mig hade jag glömt honom för länge sen, men nu har det liksom gått 5 månader och jag älskar honom lika mycket som jag gjorde när jag träffade honom. Kanske ska man bara sluta ses, låta honom tänka över vad han vill och kanske sakna mig, för nu när vi träffas så ofta blir det liksom inte speciellt - han hinner inte sakna mig och jag dör eftersom att jag inte får reda på hur det är han vill ha det.
Only time will tell.
Tänker försvinna ett tag, fan att jag inte har egen bil och mycket pengar på kontot för i sånna fall hade jag åkt upp till norrland och varit med släkten ett tag, renat sinnet lite och försökt må bra.
Men hur som helst, jag kommer nog inte få vara med alex på ett tag eftersom att det är äckelveckan nästa vecka och då är det aldrig kul att vara med mig, inte enligt honom (verkar inte som det iaf)
Så två veckor, sen kanske han vet.
Förlåt för att jag är så dålig
Kommentarer
Trackback
