Kom fort, ring på min dörr. Säg att det inte ska sluta som förr...
Helt sjukt vad jag saknar mig ex, Alexander. Vill verkligen börja om från början fast det vill inte han.
Jag menar, jag sitter fan och gråter vid minsta lilla tanke på honom.
Förr sågs vi i stort sätt varje dag, i dagsläget är det ca 1-2 gånger i månaden! Kanske det som är mest kaos i mitt huvud för tillfället. Likadant, jag ringer inte honom längre och han ringer inte mig, förut pratade vi dag som natt varje dag.
Jag vet att jag inte borde blicka tillbaka till det som varit men jag menar, allt kretsade runt honom i drygt 2 år och jag känner fortfarande så jäkla mycket för honom.
Likadant alla gånger vi setts, eller ja de få gånger vi setts efter att det tog slut har allt ändå varit som förut.
Vi har haft mysigt, legat och hållt om varandra, kollat in i varandras ögon och verkligen grovhånglat. Kan vara därför jag inte släppt honom, för att allt är som förut, minus att vi ses mer sällan och med fler stora luckor.
Jag borde gå vidare och glömma honom, men jag kan inte. Tror det beror på att jag hade en skit jobbig tid då vi hittade varandra och började dejta så han blev liksom min tröst, min styrka och min lycka.
Visserligen är vi vänner, vi ses då vi ses och allt det där som jag nämnde lite högre upp. Men att inte kunna ringa och prata sönder dagarna, ha telefonen klistrad vid örat i minst tre timmar nonstop är fan tufft. Känns inte som att nån bryr sig om att kolla hur jag mår längre.
Skitsamma, men man kan ju alltid önska och hoppas att det en dag kommer bli han och jag igen.
Han var inte perfekt, han hade inte den där kroppen och han var defenetivt inte den killen jag drömt om men jag bortsåg från det - jag såg det fina i honom, hur bra han behandlade mig, vilket starkt och fint hjärta han hade, att han tillät mig att vara ledsen och inte bara vara glad hela tiden. Att han såg mig för den jag var, att han såg förändringen som skedde med mig ett tag. Nej, i mina ögon blev han perfekt trots sina brister och beroende av det ena och det andra. Gladare i mitt liv har jag inte varit. Jag älskar dig
Jag menar, jag sitter fan och gråter vid minsta lilla tanke på honom.
Förr sågs vi i stort sätt varje dag, i dagsläget är det ca 1-2 gånger i månaden! Kanske det som är mest kaos i mitt huvud för tillfället. Likadant, jag ringer inte honom längre och han ringer inte mig, förut pratade vi dag som natt varje dag.
Jag vet att jag inte borde blicka tillbaka till det som varit men jag menar, allt kretsade runt honom i drygt 2 år och jag känner fortfarande så jäkla mycket för honom.
Likadant alla gånger vi setts, eller ja de få gånger vi setts efter att det tog slut har allt ändå varit som förut.
Vi har haft mysigt, legat och hållt om varandra, kollat in i varandras ögon och verkligen grovhånglat. Kan vara därför jag inte släppt honom, för att allt är som förut, minus att vi ses mer sällan och med fler stora luckor.
Jag borde gå vidare och glömma honom, men jag kan inte. Tror det beror på att jag hade en skit jobbig tid då vi hittade varandra och började dejta så han blev liksom min tröst, min styrka och min lycka.
Visserligen är vi vänner, vi ses då vi ses och allt det där som jag nämnde lite högre upp. Men att inte kunna ringa och prata sönder dagarna, ha telefonen klistrad vid örat i minst tre timmar nonstop är fan tufft. Känns inte som att nån bryr sig om att kolla hur jag mår längre.
Skitsamma, men man kan ju alltid önska och hoppas att det en dag kommer bli han och jag igen.
Han var inte perfekt, han hade inte den där kroppen och han var defenetivt inte den killen jag drömt om men jag bortsåg från det - jag såg det fina i honom, hur bra han behandlade mig, vilket starkt och fint hjärta han hade, att han tillät mig att vara ledsen och inte bara vara glad hela tiden. Att han såg mig för den jag var, att han såg förändringen som skedde med mig ett tag. Nej, i mina ögon blev han perfekt trots sina brister och beroende av det ena och det andra. Gladare i mitt liv har jag inte varit. Jag älskar dig
Kommentarer
Trackback
