annamatildas

Jag har funderat och jag har kommit fram till varför jag har det så svårt med att komma över Alexander.
Det är trösten, värmen och all kärlek som fortfarande finns kvar i honom, som han fortfarande kan ge.
Sist jag var hos honom, i torsdags, då sa han att han tyckte att jag var vacker, söt, snygg och allt det där - allt kändes precis som förr då vi var ett par. Fan för alla bråk ibland, jag menar, vad tjänade dom till?

Jag har reagerat på att jag ibland drömmer om honom, att han ligger bredvid mig och håller om mig, kysser mig ömt på halsen - att han fortfarande var den finaste delen i mitt liv.
Även fast han inte längre är min så kommer han ändå alltid först, jag struntar i mina planer med alla andra då han väl frågar om jag vill träffa honom - han är fortfarande den där som satte mitt hjärta i världsbrant. Min största och första kärlek. Usch nu gråter jag.

Jag har frågat om han inte vill börja om på ett nytt kapitel med mig men han har varje gång svarat att han inte vet så jag antar att han inte vill och att han säger jag vet inte just för att inte såra mig.

Det jag vill ha sagt är att jag saknar honom så förbannat. Jag kan inte ens träffa nån annan kille, jag är inte riktigt redo för det än då jag fortfarande har känslor för baby.
Jag vill på nått sätt kunna ringa honom och berätta allt, hur jag känner för honom, hur jag vill få det bra osv. men jag vet att han isåfall finns på andra sidan tråden och att han närsom kan lägga på och då riskerar jag att inte få ut allt.
Nåja, jag måste bli starkare och faktiskt inse att är och kommer förbli slut mellan oss två, att jag faktiskt kan vara mig själv med någon annan, att jag faktiskt kan få känslor för någon annan. Allt är ändå slut mellan mig och Alex.
Låt mig inte hoppas allt för mycket, men på nått sätt önskar jag att jag fick "min" pojkvän tillbaka att det hela bara är en dum paus...

Jag vill hinna säga allt jag vill innan det är försent.