Dag 8 - Ett (flera) ögonblick
Dag 1 - Presentera mig själv.
Dag 2 - Min största kärlek.
Dag 3 - Mina föräldrar.
Dag 4 - Det här åt jag idag.
Dag 5 - Vad är kärlek.
Dag 6 - Min dag.
Dag 7 - Min bästa vän.
Dag 8 – Ett ögonblick.
Hm ett ögonblick, ett ögonblick... ja vad ska man välja?
Har så många bra ögonblick som jag skulle vilja berätta om.
Men de ögonblicken som tilltalar mest just nu är antingen det då jag red hem med Baldur eller det då jag fick hem mig söta lilla kanin.
Tror att jag redan berättat om ridturen hem med Baldur så det får bli och Dixy
Det känns som att det var igår min kanin dog, samtidigt det var igår jag för första gången såg henne.
Dagen då vi skulle hämta våra två kaniner (våren/sommaren 2001), en till mig och en till min syster, var jag hos en kompis för att hälsa på deras nyhämtade springel spaniel. Pappa kom förbi lite senare och så åkte vi iväg mot Granaboden mellan Väsby och Vallentuna, där fick vi se tre kaniner som vi skulle välja mellan. Det blev en ljus grå och en mörk grå.
Dagarna innan hämtningen hade pappa byggt en stor fin kaninbur målad i grått. Jag och min syster hade hjälpt till litegrann.
Kaninerna kom hem, vi inredde burarna med halm, sågspån, hö och lite torrfoder såklart.
Kaninerna flyttade in efter några timmars klappande och kelande, lekande och busande.
Dom var så små, rymdes i min pappas hand utan problem och var så lena.
Jag och min syster började fundera ut namn. Under tiden som liten var man väldigt påhittig och fantasifull, speciellt min syster så hon kom på namnet Dixie till sin kanin men ångrade sig snabbt så då tog jag det namnet men ändrade det till Dixy och namngav min kanin. Elin grubblade vidare, kom efter ett tag på namnet Poppy som hon ville att sin kanin skulle heta.
Dagarna efter köpet lekte vi med kaninerna så ofta vi kunde, vi tog ut dom på tomten, satte upp galler runt alla utgångar så att dom inte skulle kunna smita och sedan lät vi dom äta av det gröna, saftiga gräset. Dock skulle dom inte äta mycket för att inte drabbas av kolik då deras magar var så små och känsliga.
Dixy, var min lilla prinsessa och jag lovade att älska henne till döden. Hon var min lilla fotomodell, bitchiga kompis men även en sån underbar livskamrat. Hon hoppade lätt 1 meter, ibland 1,10 m då hon hade humör för det. Hon fick mig att må så mycket bättre. Undrar hur många gånger jag dränkte henne i mina tårar...
Dock glömmer jag sakta men säkert henne, något jag egentligen inte vill. Det har nu gått 3 år sedan min lilla älskling lämnade jorden, tre konstiga år. Jag minns hur mamma väckte mig med helt rödsprängda ögon efter tårar. Hon hade varit ute och kollat till lilla Dixy för att ge henne mat och rent vatten på morgonen då hade hon bara legat där, helt stel och kall, utan att gett ifrån sig ett endaste andetag eller ljud. Det hade märkts lite dagarna innan att hon inte mådde bra men jag trodde bara att det var för att hon numera bodde ensam (Poppy avlivades ca ett halvår innan pga sjukdom) men tyvärr var det åldern.
Jag sprang ut med tårar i ögonen och andan kipandes i halsen, kunde inte förstå att det var sant. Jag ville lyfta upp henne så mamma kom med en handduk för att inte vätskorna från lilla prinsessan skulle komma på mina sovkläder. Jag satt och klappade henne i säkert 30 min innan pappa frågade om vi skulle göra iordning en gravplats. Jag la in Dixy i buren igen, la handduken över för att hon inte skulle frysa sedan gick mamma, pappa, jag och min syster Elin till baksidan för att gräva ett djupt hål på ca 60 cm långt 30 cm djupt och några cm brett. Sedan la vi lite halm i bottnen och gjorde det fint för henne.
Det var dags för det sista farvälet. Självklart ville jag inte förstå att det hela var över men var illa tvungen.
Jag la ner den stela, mjuka kaninen i det mörka djupa hålet och la en blomma över, viskade "jag älskar dig" och sedan började jorden skyflas över.
Varje sommar går jag alltid till hennes och Poppys gravplats, lägger blommor och tänker ett tag.
De var mina första riktiga vänner, som jag kunde lita på. Mina två små favoriter som satte färg i vardagen.
Löftet jag gav till Dixy kommer jag aldrig glömma, dock försvinner doften hon gav av halm och pellets men även kanin, lenheten hon hade i pälsen är tyvärr också bortglömd men har en liten känsla av att det kändes som sammet att klappa henne.
Dag 9 – Min tro.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – I min handväska.
Dag 13 – Den här veckan.
Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
Dag 15 – Mina drömmar.
Dag 16 – Min första kyss.
Dag 17 – Mitt favoritminne.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
Dag 19 – Detta ångrar jag.
Dag 20 – Den här månaden.
Dag 21 – Ett annat ögonblick.
Dag 22 – Det här upprör mig.
Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
Dag 24 – Det här får mig att gråta.
Dag 25 – En första.
Dag 26 – Mina rädslor.
Dag 27 – Min favoritplats.
Dag 28 – Det här saknar jag.
Dag 29 – Mina ambitioner.
Dag 30 – Ett sista ögonblick.
Dag 2 - Min största kärlek.
Dag 3 - Mina föräldrar.
Dag 4 - Det här åt jag idag.
Dag 5 - Vad är kärlek.
Dag 6 - Min dag.
Dag 7 - Min bästa vän.
Dag 8 – Ett ögonblick.
Hm ett ögonblick, ett ögonblick... ja vad ska man välja?
Har så många bra ögonblick som jag skulle vilja berätta om.
Men de ögonblicken som tilltalar mest just nu är antingen det då jag red hem med Baldur eller det då jag fick hem mig söta lilla kanin.
Tror att jag redan berättat om ridturen hem med Baldur så det får bli och Dixy
Det känns som att det var igår min kanin dog, samtidigt det var igår jag för första gången såg henne.
Dagen då vi skulle hämta våra två kaniner (våren/sommaren 2001), en till mig och en till min syster, var jag hos en kompis för att hälsa på deras nyhämtade springel spaniel. Pappa kom förbi lite senare och så åkte vi iväg mot Granaboden mellan Väsby och Vallentuna, där fick vi se tre kaniner som vi skulle välja mellan. Det blev en ljus grå och en mörk grå.
Dagarna innan hämtningen hade pappa byggt en stor fin kaninbur målad i grått. Jag och min syster hade hjälpt till litegrann.
Kaninerna kom hem, vi inredde burarna med halm, sågspån, hö och lite torrfoder såklart.
Kaninerna flyttade in efter några timmars klappande och kelande, lekande och busande.
Dom var så små, rymdes i min pappas hand utan problem och var så lena.
Jag och min syster började fundera ut namn. Under tiden som liten var man väldigt påhittig och fantasifull, speciellt min syster så hon kom på namnet Dixie till sin kanin men ångrade sig snabbt så då tog jag det namnet men ändrade det till Dixy och namngav min kanin. Elin grubblade vidare, kom efter ett tag på namnet Poppy som hon ville att sin kanin skulle heta.
Dagarna efter köpet lekte vi med kaninerna så ofta vi kunde, vi tog ut dom på tomten, satte upp galler runt alla utgångar så att dom inte skulle kunna smita och sedan lät vi dom äta av det gröna, saftiga gräset. Dock skulle dom inte äta mycket för att inte drabbas av kolik då deras magar var så små och känsliga.
Dixy, var min lilla prinsessa och jag lovade att älska henne till döden. Hon var min lilla fotomodell, bitchiga kompis men även en sån underbar livskamrat. Hon hoppade lätt 1 meter, ibland 1,10 m då hon hade humör för det. Hon fick mig att må så mycket bättre. Undrar hur många gånger jag dränkte henne i mina tårar...
Dock glömmer jag sakta men säkert henne, något jag egentligen inte vill. Det har nu gått 3 år sedan min lilla älskling lämnade jorden, tre konstiga år. Jag minns hur mamma väckte mig med helt rödsprängda ögon efter tårar. Hon hade varit ute och kollat till lilla Dixy för att ge henne mat och rent vatten på morgonen då hade hon bara legat där, helt stel och kall, utan att gett ifrån sig ett endaste andetag eller ljud. Det hade märkts lite dagarna innan att hon inte mådde bra men jag trodde bara att det var för att hon numera bodde ensam (Poppy avlivades ca ett halvår innan pga sjukdom) men tyvärr var det åldern.
Jag sprang ut med tårar i ögonen och andan kipandes i halsen, kunde inte förstå att det var sant. Jag ville lyfta upp henne så mamma kom med en handduk för att inte vätskorna från lilla prinsessan skulle komma på mina sovkläder. Jag satt och klappade henne i säkert 30 min innan pappa frågade om vi skulle göra iordning en gravplats. Jag la in Dixy i buren igen, la handduken över för att hon inte skulle frysa sedan gick mamma, pappa, jag och min syster Elin till baksidan för att gräva ett djupt hål på ca 60 cm långt 30 cm djupt och några cm brett. Sedan la vi lite halm i bottnen och gjorde det fint för henne.
Det var dags för det sista farvälet. Självklart ville jag inte förstå att det hela var över men var illa tvungen.
Jag la ner den stela, mjuka kaninen i det mörka djupa hålet och la en blomma över, viskade "jag älskar dig" och sedan började jorden skyflas över.
Varje sommar går jag alltid till hennes och Poppys gravplats, lägger blommor och tänker ett tag.
De var mina första riktiga vänner, som jag kunde lita på. Mina två små favoriter som satte färg i vardagen.
Löftet jag gav till Dixy kommer jag aldrig glömma, dock försvinner doften hon gav av halm och pellets men även kanin, lenheten hon hade i pälsen är tyvärr också bortglömd men har en liten känsla av att det kändes som sammet att klappa henne.
Dag 9 – Min tro.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – I min handväska.
Dag 13 – Den här veckan.
Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
Dag 15 – Mina drömmar.
Dag 16 – Min första kyss.
Dag 17 – Mitt favoritminne.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
Dag 19 – Detta ångrar jag.
Dag 20 – Den här månaden.
Dag 21 – Ett annat ögonblick.
Dag 22 – Det här upprör mig.
Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
Dag 24 – Det här får mig att gråta.
Dag 25 – En första.
Dag 26 – Mina rädslor.
Dag 27 – Min favoritplats.
Dag 28 – Det här saknar jag.
Dag 29 – Mina ambitioner.
Dag 30 – Ett sista ögonblick.
Kommentarer
Trackback
