annamatildas

Jag kan skriva rätt mycket om hur jag vill att ett förhållande ska vara,
nu gjorde jag en rätt konkret text som jag sedan skickade till alex:

"liksom skulle du vara ledsen skulle jag bry mig
och komma till dig på direkten och bara krama
om dig även fast jag egentligen var någon annanstans,
jag skulle säga att jag var sjuk om jag jobbade
och dra hem till dig - jag gör ALLT för dig.
Men att inte få samma respons tillbaka känns faktiskt
helt sjukt, jag trodde verkligen att du var en sån person
som brydde sig.. men jag får gråta i min ensamhet"

Det är likadant som att jag behandlar honom med gulliga omfamningar, skickar söta sms och bryr mig om att ses så önskar jag väl självklart samma respons tillbaka - att han skickar gulliga sms tillbaka, att han kramar om mig och att även han vill träffa mig, och då inte bara då HAN kan utan även när det egentligen inte går.
Att man inte säger nej till sin flickvän för att sedan säga ja till en av sina kompisar, att man inte tackar ja till att spela trots att ens kärlek frågat redan timmarna tidigare men då fått ett nej.
Jag vill vara lika mycket värd som han är för mig.
Jag kallar inte honom kränkande ord, vilket han kallar mig emellan åt.
Jag börjar inte bråka för att jag tycker det är kul utan för att jag blir så galet förvirrad och konfundersam,
jag har alltid trott att man går in i ett förhållande för att man vill känna ömhet och närhet, saknad och även dela minnen, att ha något att se fram emot, att skratta och vara lycklig. Att helt enkelt dela något speciellt.
Men jag vet inte. Kanske bara är jag som känner såhär.

Dock känns det rätt sjukt att jag ger all min energi till honom utan att få något tillbaka,
att se alla andra människor som verkar ha ett så jävla perfekt förhållande.
När de är ledsna, saknar eller behöver värme är det som att deras respektive alltid kommer och finns där.
Vad har jag gjort för att sitta i denna sits?

Det otroliga är att Alex är mitt livsglädje, att när vi väl träffas känns allt som förut, allt blir så bra.
Han förtrollar mig, han får mig att komma till himmelriket och känna mig som världens finaste, men varför är det då problem när vi är ifrån varandra?
Det går inte heller att jobba på för vi kommer ändå tillbaka in i de dåliga tiderna.
Men men, vet inte vad som ska göras. Han och jag måste ta tid till att prata, försöka reda ut allt för tydligen lever vi i två helt olika förhållanden