annamatildas

min riddare i nöden.
Han skyddade mig alltid mot det onda.
Han skyddade mig mot mina tårar.
Han skyddade mig mot ljug och falskheter.
Han var den bästa som fanns.

Ville jag leka, ställde han upp.
Ville jag sova, läste han saga så jag somnade.
Ville jag skratta, skrattade han med mig.
Ville jag busa, busade han med och åt mig.

Kommer ihåg då jag var jätte liten och att vi satt i sandlådan hos honom,
han byggde solskydd av en piskställning och pressening för att jag inte skulle bränna mig.
Kommer ihåg att jag lekte att jag hade mataffär och även en restaurang.
Allt jag bakade, fixade och sålde åt han av. Han betalade med stenar som han hittade i rabatterna.
Jag minns hur han hjälpte mig hitta saker att göra mat av, hur han hämtade vatten stup i kvarten så att jag skulle kunna göra min soppa. Han fanns alltid där, han gjorde mig till det lyckligaste barnbarnet.

Jag kommer ihåg hur mycket jag avskydde att åka upp dit och spela luffarschack med honom.
Men jag minns hur mycket jag älskade att vinna fast han skrev "Sune" som vinnare och hur jag skrattade bort det.
jag förstår inte varför jag hatade det för nu när han är borta saknar jag det spelet som bara den.
Jag gillar inte alls att åka upp till Märsta och se hur farmor förstört ditt sovrum med sina sysaker, jag hatar hur allt skänktes bort till olika ställen , såsom dina modelltåg som jag och Elin lekte med, dom kunde väl fått vara kvar som ett minne av att du alltid finns där?!

Jag skulle kommit och hälsat på dig då jag visste hur sjuk du var, för att liksom spendera dina sista dagar tillsammans. Men jag trodde du skulle bli bra, kunna vara den farfar jag alltid avgudat.

Jag minns hur du kom och hämtade mig och Elin på skolan i din guld/beige/bruna BMW med röd förstahjälpen väska och massa kuddar i bilen, hur du alltid lyssnade på ditt dragspelsband i kassetuttaget och hur du trallade med i musiken. Kommer ihåg hur mycket du sjulv gillade att spela dragspel, hur du alltid spelade någon låt som handlade om Elin.

Jag älskade din sagoröst, den var så djup och hes/trött. Jag älskade hur du kollade på oss med dina snälla och lugna ögon!

Men du måste förstå hur jobbigt jag hade det efter din bortgång, jag grät mig till sömns, kom ihåg allt vi gjort tillsammans och så och det sjuka är att det redan gått ett och snart ett halvt år. Jag minns hur jag hatade att åka upp utan att du var där, jag hatade att gå in innanför eran dörr och inte höra att någon tv var på med sporten och att du kollade fram bakom hörnet!! Jag minns hur jag inte klarade matteprovet, att jag inte ens klarade av at göra det förrän efter 2-3 veckor. Mitt söta lilla jag försvann efter att du gick bort, och jag förvandlades till det hårda, bytte hårfärg för att inte visa hur ledsen jag var. Jag ändrade allt, började banta, var ofta instängd på mitt rum och slutade umgås med vänner - allt detta för att du inte fanns kvar.
Med dig var ALLT perfekt, men nu är allt värdelöst...
jag saknar dig mer och mer, känns som det var igår det här hände :'(