annamatildas

Sådär ja, nu börjar allt kännas "normalt" igen..
normalt = skit humör, saknader och tårar...
In i stämningen

Tänker tillbaka till alla de gånger du fanns där vid min sida.
Så mycket man fått höra om dig, hur du var och vad du brukade göra - som jag inte hade en aning om.
Allt detta får man reda på efter din bortgång.
Nu längre känner jag mig inte alls helt perfekt, ser så mycket fel, finner så mycket som jag skulle kunnat göra rätt och inte ens testat på. Men det som gjorts går inte att ångra..

Klumpen i halsen som säger att jag aldrig mer kommer få träffar dig växer sig allt större, snart kvävs man väl av den dumma saken.
Det har snart gått ett år sen den bildades och saknaden har jag fortfarande inte kommit över. Det värsta är att ingen fattar hur det är att mista sin egna fina underbara roliga farfar som hämtade en från dagis, som skjutsade en till och från skolan då föräldrarna inte hade tid. Han som alltid kom och kollade på då jag red ute på Skånela, han som alltid ville att man skulle spela luffarschack/schack. En farfar som alltid bjöd en på godis då man dök upp var det jag uppskattade, jag uppskattade då man sa "buu/böh" och farfar hoppade till och spelade rädd - så många skratt jag tryckt ur mig däruppe i fina Märsta.

Alla de gånger då man varit på hans baksida och rullat ner för fetaste backen i ett liggunderlag, alla de gånger man suttit och lekt affär under en pressening och fått betalt med stenar. Alla de gånger man fyllt år och alltid fått knasiga saker, exempelvis lösnäsor, pruttkuddar, peruker m.m. - dom var fullt användbara och roliga! Sen får man inte glömma alla fina kort man fick, med rim i som man skulle läsa högt - dom var alla så snälla och kärleksfulla.

Hade jag kunnat trolla hade jag gett dig livet tillbaka, då hade jag tagit vara på tiden med dig till dess att du fick dö på ett trovärdigt sätt och inte i någon j*vla lungcancer. Det är helt sjukt att just du blev vald och inte någon idiot till pedofil/bråttsling/misshandlare.. utan istället tog Gud min farfar!
Visst han var säkert inte perfekt men han var ju trotsallt en fin människa som älskade barn, till och med hans grannes son sa på begravningen att han önskade att Sture, min farfar, skulle varit hans morfar/farfar.
Men nu finns han inte mer, aldrig mer ska man få känna sig speciell och älskad av en person som funnit där sen man föddes, som sett en växa upp och ta riktigt stora steg framåt. Nej den tiden är borta, och det är sjukt.
Kom tillbaka och torka mina tårar!!!!

Jag har inte glömt dig än, och det kommer jag aldrig att göra. Du finns alltid i mina tankar oavsett vad som kommer hända i framtiden. Du var ljuspunkten med Märsta, du var alltid den man såg fram till att träffa. Du var den man plockade svamp med, du var den som visade alla bra ställen. Du var den man kunde vara sig själv med!

Vila i frid Sture Björklund, farfar, 25 Mars 2009.
Det gör ont inom oss alla, men alla dessa stunder och minnen kommer aldrig glömmas bort!
Tack för att du fanns där och stöttade. Finare farfar finns inte och det kommer det aldrig göra.
Jag älskar dig <3<3<3<3<3