Varför får man inte behålla det som gör en glad?
Usch jag saknar honom så mycket. Det gör ont bara av att tänka på honom.
Alla bilder river upp såren igen, och tårarna rinner sakta nerför min kind.
Varje gång jag ser en person med sin häst, på en häst, vid en häst blir jag påmind.
Jag gillar inte alls bruna ponnysar med svart man, halvrunda och med ett blygt och försiktigt ansikte. Jag gillar inte alls sådana där snälla ögon som jag engång sett. Jag gillar inte alls att prata häst längre.
Jag saknar BaldurBus, Baldur Pruttmaskin, Prinsen, Favorit, Bästavän - Baldur frá Grenstanga
Jag vet inte vad jag ska göra för att kunna sy igen såren och se till att de verkligen läker och inte behöver gå upp något mer. Farväl är det värsta som finns, jag gillar inte alls att säga hejdå till dom som betyder/betytt mest.
Men det jobbigaste som är just nu, är då jag tänker på sista dagen vid hans sida, jag hann inte säga hejdå innan han lastades in i transporten med alla sina grejer och sedan åkte iväg. Sen den dagen har jag inte sett honom, hört lite då och då från Pernilla hur han har det och så - men nu på senaste har det varit tyst.
Ett år och 3 månader har gått sen hans flytt, och jag känner mig inte som samma person som jag var med han vid min sida.
Ridningen var en del av mitt ego, min kropp, mitt humör, mina samtalsämnen. Ridningen gjorde mig till den personen jag är idag. Baldur var så otroligt bra, han gav mig ett förtroende, han byggde upp mitt psyke, han gjorde mig verkligen så himla glad.
Men nu är han borta och jag bara längtar till den dagen jag får se han igen, krama om hans hals, pussa han på mulen och bara njuta. Sitta där i hagen och se han beta, ta en miljard kort och bli glad igen.
Bara inte det är försent...
Alla bilder river upp såren igen, och tårarna rinner sakta nerför min kind.
Varje gång jag ser en person med sin häst, på en häst, vid en häst blir jag påmind.
Jag gillar inte alls bruna ponnysar med svart man, halvrunda och med ett blygt och försiktigt ansikte. Jag gillar inte alls sådana där snälla ögon som jag engång sett. Jag gillar inte alls att prata häst längre.
Jag saknar BaldurBus, Baldur Pruttmaskin, Prinsen, Favorit, Bästavän - Baldur frá Grenstanga
Jag vet inte vad jag ska göra för att kunna sy igen såren och se till att de verkligen läker och inte behöver gå upp något mer. Farväl är det värsta som finns, jag gillar inte alls att säga hejdå till dom som betyder/betytt mest.
Men det jobbigaste som är just nu, är då jag tänker på sista dagen vid hans sida, jag hann inte säga hejdå innan han lastades in i transporten med alla sina grejer och sedan åkte iväg. Sen den dagen har jag inte sett honom, hört lite då och då från Pernilla hur han har det och så - men nu på senaste har det varit tyst.
Ett år och 3 månader har gått sen hans flytt, och jag känner mig inte som samma person som jag var med han vid min sida.
Ridningen var en del av mitt ego, min kropp, mitt humör, mina samtalsämnen. Ridningen gjorde mig till den personen jag är idag. Baldur var så otroligt bra, han gav mig ett förtroende, han byggde upp mitt psyke, han gjorde mig verkligen så himla glad.
Men nu är han borta och jag bara längtar till den dagen jag får se han igen, krama om hans hals, pussa han på mulen och bara njuta. Sitta där i hagen och se han beta, ta en miljard kort och bli glad igen.
Bara inte det är försent...
Kommentarer
Trackback
