25 mars 2009
det är ett datum jag aldrig kommer glömma. Det var då min älskade ängel, vän, farfar packade sina väskor och reste upp till himlen.
Tiden har gått så fruktansvärt fort sen dess och i början trodde jag inte ens att en dag skulle gå utan tårar och smärta. Men jag klarade det, jag fixade det, jag grejade det - dock med tårar, smärta och andra problem. Jag klarade inte av skolan. Jag grät då jag vaknade, jag grät under dagarna, jag grät mig till sömns!
Kommer så väl ihåg dagarna innan farfars bortgång, det är sådana dagar som aldrig kommer försvinna från mitt huvud.
20 mars 2009
Passade farfar idag tillsammans med pappa och Wera. Drog upp till märsta direkt efter skolans slut. Slutade halv 12 om jag minns rätt..
Satt ute med Wera och kollade på medan pappa tvättade bilarna och jag satt även och fotograferade.
Farfar bad oss säga att han ätit jätte mycket för att ingen skulle bli ledsen och orolig.
Det kändes som att han var sjuk, med typ feber och en rejäl förkyldning - men så var verkligen inte fallet. Han har fått cancer, lungcancer! Han äter mediciner, stoppmedicin sedan några dagar tillbaka men jag har inte sett någon bättre förändring utan istället en mycket sämre.
Min farfar är så annorlunda. Han sover så mycket. Han orkar knappt prata. Det är inge mer bus och liv i honom. Tvn har stått avstängd i flera dagar. Man märker så väl att det inte är något som står rätt till.
24 mars 2009
Åkte med hela familjen upp till märsta eftersom pappa, hans bror och farmor skulle prata om hur de skulle göra ifall farfar dog. Dagarna var räknade.
Vi satt i vardagsrummet vid deras matbord allihopa medan farfar låg i sängen och sov. Jag grät!
Efter en lång stunds prat orkade jag inte mer. Jag kände hur tårarna började rinna och jag ville bara iväg, jag ville inte visa att jag var ledsen, speciellt inte för farfar så jag tog på mig skorna och sprang iväg med tårarna rinnandes ner för mina kalla kinder.
Jag sprang tills benen började värka så jag tog en paus i skogen neranför där jag satt och tänkte på hur livet skulle bli utan min älskade farfar. När jag väl satt där och funderade kom pappa och då kom jag på att jag måste ha smällt igen ytterdörren och kanske väckt farfar.
Pappa tog tag i mig och vi gick tillsammans upp till huset där resten var.
Farfar kunde inte gå på toaletten själv utan han behövde hjälp upp ur sängen och även att någon höll i honom på toan - han var som gelé eller som en säck potatis i bildligt språk.
25 mars 2009
Farmor hade ringt pappa strax innan han skulle iväg till sin snickarkurs han höll för några vuxna människor inne i stan och sagt att timmarna var räknade och att farfar snart inte skulle finnas kvar.
Innan pappa åkte gick vi ut med Wera i skogen och pratade. Jag tyckte det var hemskt allt detta men även att det här kanske var det bästa för farfars skull, så att han inte behövde lida mer.
Pappa åkte iväg, var borta flera timmar och kom hem strax efter midnatt. Då hade han sagt hejdå till farfar!
Farfar hade somnat in lugnt med endel tunga och djupa andetag men det hade ändå gått fort.
Han hade väntat på att hans familj skulle samlats innan han tog farväl av livet.
Jag minns hur jag grät då pappa berättade att farfar var borta. Jag orkade knappt ta hand om mig utan jag blev som handikappad. Skolan sket sig, hade matteprov dagen efter men jag hade ingen ork till att göra det. Var tvungen att berätta för alla i min närhet om vad som hänt även för min mattelärare. Jag grät hela den dagen och verkligen inget kunde göra mig glad igen.
Men sorgen och det stora hålet i hjärtat avtog så småningom, nu finns mest minnerna kvar. Visst det händer ibland att tårarna kommer tillbaka och då är det inte en eller två blöta sträck utan det är flera miljoner som kommer på en och samma gång.
Jag saknar min farfar, jag saknar allt man gjorde som liten tillsammans med honom. Jag saknar hela alltet.
Att åka upp till märsta nu efter över ett år sedan farfars död är inte alls lika jobbigt som det var i början, då var allt fel och det kändes som att man inte visste vart man var. Då grät man! Nu kan jag skratta och vara glad igen, och veta att han alltid finns där ute någonstans, han följer varenda litet steg man tar och det är jag glad över.
Han är min fina underbara farfar, var han än befinner sig! Jag älskar dig
Tiden har gått så fruktansvärt fort sen dess och i början trodde jag inte ens att en dag skulle gå utan tårar och smärta. Men jag klarade det, jag fixade det, jag grejade det - dock med tårar, smärta och andra problem. Jag klarade inte av skolan. Jag grät då jag vaknade, jag grät under dagarna, jag grät mig till sömns!
Kommer så väl ihåg dagarna innan farfars bortgång, det är sådana dagar som aldrig kommer försvinna från mitt huvud.
20 mars 2009
Passade farfar idag tillsammans med pappa och Wera. Drog upp till märsta direkt efter skolans slut. Slutade halv 12 om jag minns rätt..
Satt ute med Wera och kollade på medan pappa tvättade bilarna och jag satt även och fotograferade.
Farfar bad oss säga att han ätit jätte mycket för att ingen skulle bli ledsen och orolig.
Det kändes som att han var sjuk, med typ feber och en rejäl förkyldning - men så var verkligen inte fallet. Han har fått cancer, lungcancer! Han äter mediciner, stoppmedicin sedan några dagar tillbaka men jag har inte sett någon bättre förändring utan istället en mycket sämre.
Min farfar är så annorlunda. Han sover så mycket. Han orkar knappt prata. Det är inge mer bus och liv i honom. Tvn har stått avstängd i flera dagar. Man märker så väl att det inte är något som står rätt till.
24 mars 2009
Åkte med hela familjen upp till märsta eftersom pappa, hans bror och farmor skulle prata om hur de skulle göra ifall farfar dog. Dagarna var räknade.
Vi satt i vardagsrummet vid deras matbord allihopa medan farfar låg i sängen och sov. Jag grät!
Efter en lång stunds prat orkade jag inte mer. Jag kände hur tårarna började rinna och jag ville bara iväg, jag ville inte visa att jag var ledsen, speciellt inte för farfar så jag tog på mig skorna och sprang iväg med tårarna rinnandes ner för mina kalla kinder.
Jag sprang tills benen började värka så jag tog en paus i skogen neranför där jag satt och tänkte på hur livet skulle bli utan min älskade farfar. När jag väl satt där och funderade kom pappa och då kom jag på att jag måste ha smällt igen ytterdörren och kanske väckt farfar.
Pappa tog tag i mig och vi gick tillsammans upp till huset där resten var.
Farfar kunde inte gå på toaletten själv utan han behövde hjälp upp ur sängen och även att någon höll i honom på toan - han var som gelé eller som en säck potatis i bildligt språk.
25 mars 2009
Farmor hade ringt pappa strax innan han skulle iväg till sin snickarkurs han höll för några vuxna människor inne i stan och sagt att timmarna var räknade och att farfar snart inte skulle finnas kvar.
Innan pappa åkte gick vi ut med Wera i skogen och pratade. Jag tyckte det var hemskt allt detta men även att det här kanske var det bästa för farfars skull, så att han inte behövde lida mer.
Pappa åkte iväg, var borta flera timmar och kom hem strax efter midnatt. Då hade han sagt hejdå till farfar!
Farfar hade somnat in lugnt med endel tunga och djupa andetag men det hade ändå gått fort.
Han hade väntat på att hans familj skulle samlats innan han tog farväl av livet.
Jag minns hur jag grät då pappa berättade att farfar var borta. Jag orkade knappt ta hand om mig utan jag blev som handikappad. Skolan sket sig, hade matteprov dagen efter men jag hade ingen ork till att göra det. Var tvungen att berätta för alla i min närhet om vad som hänt även för min mattelärare. Jag grät hela den dagen och verkligen inget kunde göra mig glad igen.
Men sorgen och det stora hålet i hjärtat avtog så småningom, nu finns mest minnerna kvar. Visst det händer ibland att tårarna kommer tillbaka och då är det inte en eller två blöta sträck utan det är flera miljoner som kommer på en och samma gång.
Jag saknar min farfar, jag saknar allt man gjorde som liten tillsammans med honom. Jag saknar hela alltet.
Att åka upp till märsta nu efter över ett år sedan farfars död är inte alls lika jobbigt som det var i början, då var allt fel och det kändes som att man inte visste vart man var. Då grät man! Nu kan jag skratta och vara glad igen, och veta att han alltid finns där ute någonstans, han följer varenda litet steg man tar och det är jag glad över.
Han är min fina underbara farfar, var han än befinner sig! Jag älskar dig
Kommentarer
Trackback
