annamatildas

En snabb grej till mina föräldrar som alltid läser min blogg:
Mamma & pappa - var inte rädda, jag kommer inte göra något som kan skada.



Fan vad jag känner för att dö just nu, ta en överdos, skära mig, låta blodet spruta åt alla olika håll.
Men vågar jag det? Nej det gör jag faktiskt inte för jag vet vad jag går miste om.
Mina vänner, min hund, Baldur och min familj
Mitt liv är helt jävla fucked up, allt jag gör och säger blir bara fel.
Här går man omkring och tror att bara för att någon/några har känslor för en är det okej att fortsätta att vara så himla lekfull, positiv till allt och skämtglad.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vill bara fly till något ställe där man kan få tänka, låta saker och ting klarna, låta känslorna bubbla ut. Jag vill ha en vän som alltid finns vid min sida och stöttar, en som man kan berätta allt för, en som varit med om samma sak som jag just nu går igenom. Men finns det några sådana? Svaret är nej.
Det finns aldrig någon jag kan vända mig till då jag har det svårt. Mina föräldrar vill jag inte berätta allt för och det förstår man ju också, eller hur?! Psykologer är skit, de vännerna jag har nu vill jag bara dela fina minnen med som att till exempelt få skratta, berätta skämt för, göra allt positivt i livet som inte kan sänka ens humör.

Det är just därför det borde finnas människor som också kan ta tag i sådana här svåra situationer, när man behöver svar, stöd, en hjälp på traven.
Funderar på att dra ut till stallet och sitta i hagen tillsammans med Baldur för han är en sådan som jag kan gråta ut vid, för han säger inget utan han bara finns en nära och lyssnar (tror jag) även fast han står och betar av det gröna saftiga gräset, alltid så kramgo och pussjuk. Önskar bara att jag bodde närmare stallet så att man inte behövde be föräldrarna om skjuts och bussen orkar jag inte ta med tanke på att det tar en timme att komma ut dit.

Poängen med detta inlägg är, VARFÖR SKA ALLT MED KÄRLEK VARA SÅ SVÅRT?!