annamatildas

Vi gillar han från GRENSTANGA
Fan vad jag känner mig nere. Har hela daget gått och tänkt på att Baldur snart åker från Smedstorp.
Det är lite mindre än tjugonio dagar kvar och jag vill inte att han ska åka. Allt kommer bli så tomt, tänk liksom allt detta man vågat delat med sig till honom, allt man vågat släppa i hans närhet, alla dessa tårar man fällt vid hans sida. Det går inte att beskriva hur mycket jag älskar honom men typ: Han är såååå mycket bättre än ens bästastebästa vän i världen även fast nathis betyder världen för mig. Det låter sjukt, att man kan älska en häst så jävla mycket - men detta kan kallas för hästälskare/djurvän.

Idag har detta hänt:
Vaknade, åkte till stallet där jag mötte Yvonne med Pelle. Tog och red ut med henne i 1h 15 min, vi red runt väsjön och lite i söder sätra. Baldur var super duktigt, trampade under sig och var hur gullig som helst.
Mitt under ridturen kom jag att tänka på
- Shit, nu är det bara 29 dagar kvar innan Baldur drar iväg, faaaaaan!!!!
Vad ska jag nu göra då han åkt? Får lov att prata lite med Yvonne (Tyrres ägare) och se om hon fortfarande behöver hjälp. Måste bara få stanna kvar ute på smedstorp bara för att jag älskar människorna, naturen och hästarna där!

Nu ikväll ska jag följa med syster på en halloween fest med hennes pojkvän och vänner. Roligt roligt roligt.
Dags för mat, puss & kram