annamatildas

Tja igen.
Släppte nyss in grannens katt efter att ha kollat på Jönssonligan älskar verkligen Vadheden (det stavas?)
Men iallafall ska snart och natta mig, känner mig kanon sömnig efter dagen med alla dessa intryck.

Och herregud vad jag saknar min kanin, ändå har det bara gått två dagar sedan hon försvann från min verklighet, mitt liv och från min äga. Det känns konstigt.
Tänk liksom allt fint vi gjort tillsammans, alla dessa höga hinder på en meter som du klarade galant, alla kliningar bakom öronen, sena kvällar på studsmattan, bilåkning, myspys under täcket, kurragömma, nyårsafton, julafton, födelsedagar, busat, sovit tillsammans och massor utav annat.
Tänk att jag inte ska få göra allt detta med dig igen - ännu värre för dig som tyckte det var så roligt!
Allt är äckel skolornas fel med alla deras äckliga läxor, och så helt plötsligt kom en hund.
Herregud vad lite jobb - knappt någon tid för er.

Kommer ihåg begravningen. Värsta ever! Hela du var så stel att du knappt fick plats i det där djupa hålet som pappa grävt till dig. Och varför skulle just jag lägga ner dig?!
När jag tänker efter var det faktiskt mitt beslut, jag skulle aldrig låta någon annan ta det sista farvälet till dig. JAG ska och skulle vara den sista i hela världen.
Imorgon ska jag fixa fint på din och Poppys gravar - och tro inte att någon katt är välkommen dit för då får dom med mig att göra!
jag saknar er något oerhört och önskar att allt var som förut. Men ingenting kommer vara sig likt.
Ni får ha det så bra uppe i kaninhimlen och jag hoppas på att ni har hur mycket maskrosblad, gräs, persilja och gud vet vad.
Vi ses uppe i himlen - jag älskar er mer än allt